Vi slutar inte säga ”Men alltså hur sjukt?!”
Gårdagen var speciell, fantastisk, emotionell, sjuk, men också så jäkla rolig!
Men från början.. vi körde ju sprint först i Oberhof. Ok resultat för min del trots att åkformen inte fanns där. 0+1 resulterade i en 31:a plats och då också lite wc-poäng till samlingen.
Jakten blev sämre. Tänkte att en genomkörare kanske gjort susen för formen, men den dagen var värre. Öppnade okej och första + andra varvet kändes bra, men sen kom smällen och det var bara att kämpa sig igenom loppet. 1+0+0+2 i skytte gjorde att jag tappade till 44:e plats. Men de va en intern fight också mellan Emma och mig vem som skulle få sista platsen på stafetten. Så bästa jaktstartstiden skulle få köra. Jag lyckades klara platsen med minsta möjliga marginal.
Så stafetten igår då. Lär säga de igen, hur sjukt va inte det?! 7 år sen sist Sverige var på pallen, också det i Oberhof.
Vi ställde upp som följande: Linn, Anna, jag och Mona. Jag kunde följa Linns sträcka hyfsat från uppvärmnings spåret och såg att vi var bra med, men vi hade många bra lag runt oss. Såg även slutet av Annas sträcka att de går riktigt bra och vi har inte alls långt upp till pallen när Anna växlade till mig.
Jag var sjukt taggad och försökte bara gå ut hårt, hänga ryggar och bara mata med så länge jag palla. Lite att det får hålla så länge det går, men jag ska fanimej inte släppa i första taget!
Jag kände mig säker när jag gled in på vallen, stafett skytte gillar jag, mata upp tempot med tanken om ”försäkringen” man har i extraskotten. En snabb nolla på 24 sek i lite dimma gjorde att jag avancerade direkt i fältet. Bra andra varv också och in på stå kändes även de lugnt trots att jag började med en bom. Men sen satt allt och jag kunde gå ut som 3:a strax efter fransyskan. Jag tappade lite på slutrundan och fick släppa finska Mari Laukkanen före mig och växlade som 4:a och skickar iväg Mona.
Jag han se Monas ligg serie hos TV4 och gick sen och snabbt bytte om inne. När jag kommer ut ser jag på bildskärmen att Sverige är 3:a och kommer snart mot mål. Jag kutar iväg mot målfållan, ser Anna och Linn med lika brett leende som jag och vi springer mot Mona som passerar mål linjen. Jag blir dock stoppad först för jag har vätskebältet på mig och inte nummerlappen på. Men nån sekund senare får jag också springa in. När jag ser Anna gråta i målfållan går de inte att ha ögonen torra mer..
Vilken laginsats alltså! Jag är så sjukt glad för vad vi presterade igår. Absolut inte varje dag man får kliva upp på pallen.
Jag njuter fortfarande och suger vidare på karamellen fram tills nästa tävling.
Men sen då.. Grabbarna alltså!! De följer upp vårat lopp genom att toppa det och går och vinner herrstafetten!! Dessutom är de långt före andra laget i mål. Ja men helt sjuk dag..
Så vi är fleeera här som går runt med orden på läpparna jag tidigare nämnde ”hur sjukt är det inte?!”
Ja men vad blir härnäst då..
Jo nu går resan mot Ruhpolding där jag kommer köra distans på torsdag. Ska bli sjukt kul, jag gillar Ruhpolding.
Hörs vidare, kram!
